Livet är en berg-och dalbana
I helgen var jag på träningsläger med damlansdslaget. Jag spelar (äntligen) inte längre på linjen, utan är numera outside linebacker. Känner att jag gör mer nytta där än vad jag nånsin skulle kunna göra på linjen. Men nu måste jag lära mig att läsa spelen på ett annat sätt, fånga bollar och framför allt springa. När vi kollade på filmerna från träningarna såg man mig springandes, förlåt, framstegandes som en giraff. Lägg därtill att min rumpa av någon anledning såg enorm ut, så eventuella läsare kan ju bara föreställa sig hur komiskt det såg ut. Alltså, vill man se på högklassig lyteskomik i sommar ska man komma och se VM på Zinken i sommar.
Under lördagen fick jag ett sms av en vän från klassen där han oroligt bad mig att svara. Jag svarade och undrade vad som stod på. Tydligen hade en sjuttonårig flicka hittats död i närheten av där jag bor. Senare, idag, fick jag veta att hon hade tagit sitt liv. Och att det var min barndomsvän. Vi lekte lite till och från när vi var i nio,-tio- och elvaårsåldern. När jag insåg vem det var (tack vare facebook) och såg bilderna som visade en glad, söt och liten tjej så började jag gråta. Hon var ett år yngre än mig, bodde några hus ifrån mig. Och tog sitt liv. Hon gick tydligen på samma gymnasie som mig, men jag hade bara sett och gått förbi henne några gånger och inte kännt igen henne. Nu i efterhand ångrar jag djupt att jag inte kom ihåg henne, sa hej.
Min skola gick ut med ett meddelande om att de fått familjens tillåtelse att berätta att hon hade begått självmord men att det inte hade med mobbing att göra. Jag säger bullshit. Familjen vill antagligen inte att deras dotter (vila i frid) ska bli utmålad som ett mobboffer, men jag och vännen som sms:ade mig är övertygade om att det faktiskt var det som är orsaken. Förra veckan hade tydligen en tjej i hennes klass bjudit de andra tjejerna i klassen på tjejmiddag. Alla utom min barndomsvän. Och på Facebook hade det skapats en grupp som hette "1500 medlemmar och *populär kille* blir i hop med *min barndomsvän". Och det finns mer som tyder på att mobbing är orsaken. En gång när vi var små berättade hon att en flicka i hennes klass hade gått fram till henne i omklädningsrummet efter en gympalektion, sugit in sin egen mage och sagt:
- *Min väns namn*, gud vad du är tjock!
Alltså har min vän fått utstå en hel del redan sedan barnsben. Det är väldigt få som mår bra efter ett halvt liv av utsatthet, utanförskap och mobbing.
Vi måste ta hand om varandra. Vi måste erkänna varandras existens och mänsklighet. Vi måste säga hej. Jag tänker att om jag hade sagt hej till henne i skolkorridoren, om jag känt igen henne, så skulle det kanske inte ha gått så långt. Hon kanske hade känt att det fanns personer som blev glada att se henne, som bryr sig. Tyvärr är det försent för att göra annorlunda. Men jag kan välja hur jag ska handla i framtiden. Jag kan välja hur jag bemöter andra. Jag kan välja att vara den som faktiskt säger hej.
Nu blev det moralkakor så det regnar om dom, men jag blev så arg när jag hörde om all skit hon råkat utför, som med största sannolikhet drev henne till det yttersta. Och på hur jag själv inte känt igen henne, nästan gjort det som jag anklagar andra för att ha gjort.
Je pense à toi, mon amie d'enfance. Je vais penser à toi chaque fois je vois une personne qui est seule. Je vais aller à cette personne et dire "Salut! Est-ce que tu vas bien?". C'est une phrase tellement simple de dire. Et cette phrase peut sauve la vie de cette personne.
Under lördagen fick jag ett sms av en vän från klassen där han oroligt bad mig att svara. Jag svarade och undrade vad som stod på. Tydligen hade en sjuttonårig flicka hittats död i närheten av där jag bor. Senare, idag, fick jag veta att hon hade tagit sitt liv. Och att det var min barndomsvän. Vi lekte lite till och från när vi var i nio,-tio- och elvaårsåldern. När jag insåg vem det var (tack vare facebook) och såg bilderna som visade en glad, söt och liten tjej så började jag gråta. Hon var ett år yngre än mig, bodde några hus ifrån mig. Och tog sitt liv. Hon gick tydligen på samma gymnasie som mig, men jag hade bara sett och gått förbi henne några gånger och inte kännt igen henne. Nu i efterhand ångrar jag djupt att jag inte kom ihåg henne, sa hej.
Min skola gick ut med ett meddelande om att de fått familjens tillåtelse att berätta att hon hade begått självmord men att det inte hade med mobbing att göra. Jag säger bullshit. Familjen vill antagligen inte att deras dotter (vila i frid) ska bli utmålad som ett mobboffer, men jag och vännen som sms:ade mig är övertygade om att det faktiskt var det som är orsaken. Förra veckan hade tydligen en tjej i hennes klass bjudit de andra tjejerna i klassen på tjejmiddag. Alla utom min barndomsvän. Och på Facebook hade det skapats en grupp som hette "1500 medlemmar och *populär kille* blir i hop med *min barndomsvän". Och det finns mer som tyder på att mobbing är orsaken. En gång när vi var små berättade hon att en flicka i hennes klass hade gått fram till henne i omklädningsrummet efter en gympalektion, sugit in sin egen mage och sagt:
- *Min väns namn*, gud vad du är tjock!
Alltså har min vän fått utstå en hel del redan sedan barnsben. Det är väldigt få som mår bra efter ett halvt liv av utsatthet, utanförskap och mobbing.
Vi måste ta hand om varandra. Vi måste erkänna varandras existens och mänsklighet. Vi måste säga hej. Jag tänker att om jag hade sagt hej till henne i skolkorridoren, om jag känt igen henne, så skulle det kanske inte ha gått så långt. Hon kanske hade känt att det fanns personer som blev glada att se henne, som bryr sig. Tyvärr är det försent för att göra annorlunda. Men jag kan välja hur jag ska handla i framtiden. Jag kan välja hur jag bemöter andra. Jag kan välja att vara den som faktiskt säger hej.
Nu blev det moralkakor så det regnar om dom, men jag blev så arg när jag hörde om all skit hon råkat utför, som med största sannolikhet drev henne till det yttersta. Och på hur jag själv inte känt igen henne, nästan gjort det som jag anklagar andra för att ha gjort.
Je pense à toi, mon amie d'enfance. Je vais penser à toi chaque fois je vois une personne qui est seule. Je vais aller à cette personne et dire "Salut! Est-ce que tu vas bien?". C'est une phrase tellement simple de dire. Et cette phrase peut sauve la vie de cette personne.
